Handbok för superhjältar, del 1: Handboken av Elias och Agnes Våhlund

Lisa ska bo hos mormor ett tag medan mamma är tvungen att jobba. Först tycker Lisa att det ska bli kul att vara hos mormor. Hon behöver ju lite sällskap. Men det blir inte så roligt. Redan första dagen i skolan blir hon retad. Det är några av de större killarna som påstår att hennes öron står ut. De jagar Lisa och slår och knuffar henne.

En dag när hon som vanligt flyr in på biblioteket hittar hon en ovanlig bok i hyllan. Eller är det boken som hittat henne? Den liksom lyser och leder Lisa fram till hyllan. En röd, vacker bok med mycket bilder. Den vill hon låna!

sidan 23-24
"Hon gick fram till utlåningsdisken och gav boken till Caroline så att hon kunde registrera lånet. 
-Det ser märkligt ut, mumlade Caroline. Jag ser den inte här på datorn. Det är precis som om den inte finns. 
-Men hur gör vi då? frågade Lisa oroligt. 

Caroline såg sig omkring för att vara säker på att ingen kunde höra henne. 
-Vet du vad jag tror? viskade hon. 
-Nej, vadå? 
-Om boken inte finns i vårt system så är det nog ingen som kommer sakna den heller. Jag tror att du kan låna den precis så länge du behöver. 

Lisa störtade ut från biblioteket och var hemma bara några minuter senare. Mormor hade gjort nybakade bullar men Lisa hade ingen tid att förlora. Hon rusade uppför trappan och in på sitt rum. Hon slängde några morötter till sina hamstrar, Olga och Oskar. 

Sedan kastade hon sig på sängen och började läsa "Handbok för Superhjältar"."

I handboken finns konkreta tips på hur hon ska bli en superhjälte. Totalt finns 101 olika superkrafter att lära sig. Men det står också att man behöver öva. Mycket. Och det börjar Lisa göra.

Men det hjälper tydligen inte. För när Lisa konfronterar de elaka killarna nästa gång åker hon ändå på stryk. Hon är så arg så arg! Kanske borde hon packa sin väska och åka hem? Men Lisa vägrar ge upp - hon går hem och övar ännu mer...

Övning ger ju som bekant oftast resultat. Även för Lisa. Ett spännande äventyr där vi får följa Lisas väg mot att bli superhjälte. En modig tjej som vågar säga ifrån och ta tag i situationen. Men jag kan ändå önska att vuxenvärlden brydde sig mer...

Bok i serieform utgiven av Rabén och Sjögren förlag. Tänkt att serien ska bli fyra delar.

/Birgitta

Glömskan av Johanna Olsson

Heddas mammas pojkvän är inte snäll. Han är en sån som slår Heddas mamma. Fast nu - äntligen - verkar mamma ha förstått att det är fel. Nu är de på väg. På flykt.

För att komma undan medan han flyttar ut ur lägenheten beger den lilla familjen sig till Heddas mormor. Mammans föräldrahem. Långt ut i ingenstans, där inte ens mobilen har täckning. Till byn Glömskan. Bara fram till midsommar är det sagt. Bara 11 dagar.

Först segar sig tiden fram för Hedda. Hon har inget att göra och ingen att vara med. Men så träffar hon en kille i hennes ålder på affären. Hedda kommer på honom med att stjäla och när hon sen är på väg hem konfronterar han henne. Och stjäl hennes mobil och pengar. Hedda blir ursinnig och följer efter. Det visar sig att killen bor ensam i ett fallfärdigt ödetorp mitt ute i skogen. 

Tiden segar sig fram. Ända tills det som inte får hända händer. Hennes lillebror försvinner. Spårlöst. Folk från byn går skallgång, polishelikoptrar söker från himlen, mamma och mormor är ute varje natt. Men ingen hittar något.

sidan 54-56
""Tänk om han inte gör det då?" sa hon ilsket när hon kom ikapp honom.
"Tänk om det går runt värsta galningen här som har kidnappat honom eller något?"
"Den enda som är galen på det här stället är du", sa Simon medan han obehindrat rörde sig framåt. "Jag?" fräste Hedda. "Jag kom ju hit för att titta till dig."
"Och nu har du gjort det."

"Förresten kanske det är du som är galen", fortsatte hon medan hon klättrade över ett gammalt nedfallet träd, "du kanske till och med vet vad som hänt honom."
"Varför skulle jag veta det?"
"Därför att du hotade mig när jag följde efter dig den där gången! Du sa att någonting skulle kunna hända mig så länge jag var i skogen."

"Det sa jag bara för att du skulle hålla dig borta fattar du väl!"
"Varför det?"
"För att jag vill vara ifred!" sa han. "Jag skiter i dig och din brorsa. Han får skylla sig själv om han är så dum att han ger sig ut i de här skogarna fast han inte hittar."

En stor och mörk tjärn bredde ut sig framför dem. Simon fortsatte med Hedda efter sig ner mot en liten flytbrygga som låg i vassen.
"Min brorsa är inte dum i huvudet!" fräste hon.
"Du sa det själv ju", sa Simon, "du klagade på att han var jobbig."
"Det betyder inte att han är dum i huvudet!" skrek Hedda så det ekade ut över svartvattnet.

"Det är en märklig sommar vi har i år."
Hedda och Simon ryckte till. Snett bakom dem stod en skäggig gubbe med kniv i bältet och lutade sig mot en vandringskäpp.

"Det finns de som säger att när norrskenet brinner på det där viset så har vi krig att vänta."
"Det här landet har inte legat i krig på flera hundra år", muttrade Simon och kastade ut betet.
"Det finns både stora och små krig att utkämpa här i livet", fortsatte gubben medan han spejade bort mot horisonten. "Det behövs inte nödvändigtvis handla om bomber och granater."

Hedda tittade på kniven som hängde i bältet på honom. "Vi borde nog gå hem nu", sa hon dämpat. Simon såg irriterat mot henne. "Vadå vi?"

Hedda skrek till när en kråka plötsligt susade förbi hennes huvud och slog sig ner på gubbens axel. "Jag undrade just vart du hade tagit vägen", sa gubben medan han plockade upp en bit korv ur fickan och gav till fågeln. Kråkan var märkt med en smal silverring om ena foten.
"Är den tam?" frågade Hedda.
"Hon tillhör det vilda", sa gubben, "men hon är också min budbärare. Hon finns överallt och iakttar allt och sedan rapporterar hon till mig."

"Som vadå?" frågade Hedda skeptiskt.
"Som att ett litet barn har försvunnit här i skogarna", sa gubben allvarligt, "men det vet du redan, och nu undrar du vad som hänt honom."

Det var något i gubbens blick. Hur han tittade på henne. Som om han visste precis vem hon var och var hon kom ifrån även om de aldrig hade setts förut."

Den lilla gubben vet något. Det är helt klart. Men vad?

I sin jakt på att hitta sin lillebror stöter Hedda på alla möjliga hinder. Och omöjliga. Såna som hon inte ens trodde fanns... Mytologiska väsen som hon bara hört som sagor när hon var barn.

Och vad vet mormor? Hon verkar veta mer än hon antyder... Och Simon? Vem är han egentligen? Och hur kan hans föräldrar tillåta att han bor ensam ute i skogen i ett fallfärdigt torp?

En riktigt spännande och fascinerande historia. Kunde inte släppa den ifrån mig utan sträckläste ut den... En historia som väver ihop nutid och mytologiska väsen på ett spännande sätt. För vad kan vi vara säkra på finns - eller inte finns - egentligen??

Rysare, skräck, spöken för mellanstadiet. Men skulle även kunna vara svårt och sorgligt...
Utgiven av Berghs förlag.

/Birgitta

Barnen på Svartbäckens sanatorium av Janina Kastevik

Det närmar sig sommarlov. Trist tycker Saga, som har en mamma som måste jobba extra i Norge för att kunna klara ekonomin. Saga kommer istället att få bo hos sin farfar Alvar. Som är en skräckboksförfattare. Men vad värre är - hon känner honom inte! De har bara träffats några gånger under Sagas uppväxt. Men det värsta måste väl ändå vara att han bor i Svartbäcken. En håla långt ute i ingenstans där ingen verkar vilja bo. Och där ska alltså Saga tillbringa sitt sommarlov.

Efter en lång tågresa är hon så äntligen framme. Alvar har lovat att hämta - men han är inte där. När Saga väntat en stund kommer en tant fram och säger att Alvar fått förhinder och att hon ska köra Saga till hans hus. Tanten har inte tid att följa med in, utan hon släpper av Saga utanför och kör sen iväg. Nu står hon här. Långt hemifrån, ensam, blöt av regnet - och dessutom kissnödig. Hon bestämmer sig för att leta rätt på en toalett. Men hamnar i Alvars arbetsrum.

sidan 22-23

"Mitt på skrivbordet stod en skrivmaskin. Var det på den Alvars böcker kom till? Tänk att det fanns folk som skrev på skrivmaskin fortfarande. 

Bredvid skrivmaskinen låg ett svart-vitt fotografi på en pojke, och jag lutade mig nyfiket fram och tog upp det. Kunde det vara en bild av pappa? Men nej, kläderna var väldigt ålderdomliga: pojken på fotot hade skärmmössa och kortbyxor med hängslen. Runt halsen hade han en lapp i ett snöre. Bredvid honom stod en resväska och i handen höll han något som såg ut som en nalle, eller en leksakshund var det nog förresten. 

Pojken tittade in i kameran, och hans ansiktsuttryck... det var något skevt med det. Han log svagt, men ögonen var svarta som tusch. Svarta av förtvivlan. Mitt hjärta började slå fortare. Pojken på bilden kändes konstigt bekant. Men samtidigt obehagligt, ja kuslig på ett sätt som fick mig att hastigt släppa bilden, nästan som om jag bränt mig på den. 

Det rasslade i låset och ytterdörren öppnades. Någon klev in i hallen med tunga steg, harklade sig och hostade."

I all hast råkar Saga stoppa på sig fotografiet. Det ligger nu på hennes rum. Och på natten drömmer hon mardrömmar om det.

Sagas vill verkligen inte vara hos sin farfar. Och farfar Alvar verkar heller inte vilja att Saga ska vara där. Han är hela tiden upptagen och vill att Saga ska sköta sig själv. Efter att ha varit och badat en dag hamnar hon vid den gamla fabriken, som är stängd (som det mesta här i Svartbäcken) och väntar nu på att rivas.

Där träffar hon Teo, som tillsammans med sin pappa försörjer sig på att fota gamla övergivna hus och andra spännande ställen. De blir vänner, och när Teo berättar att de ska till det gamla Sanatoriet och fota frågar Saga om hon får följa med. Det får hon!

På natten drömmer hon fler mardrömmar. Och när de väl är inne på Sanatoriet märker Saga att det är om det hon drömt! Tillsammans med Teo bestämmer de sig att ta reda på mer om det gamla fotografiet, Sanatoriet och varför Saga drömmer som hon gör. För något har hänt. Något kusligt. Något som nu vill upp till ytan...

En spännande rysare förlagd med historiska tillbakablickar. Krigsbarn, föräldralösa barn och barnhem. Och så ett Sanatorium på det...

Rysare skräck spöken för mellanstadiet. Utgiven av Hippo bokförlag.

/Birgitta

Enklav av Ann Aguirre

Pesten har härjat och New York ligger nu i ruiner. Några människor sökte skydd under marken för att försöka undkomma pesten. Där nere, bland de gamla tunnlarna efter tunnelbanan, lever de nu flera årtionden senare i olika läger: Enklaver.

Livet är tufft. Ont om mat, vatten - och framförallt ont om dagsljus gör att människorna sällan blir äldre än 20 år. Utanför enklavens skyddsbarriärer finns dessutom fasansfulla monster. Missfoster. Tänk dig typ zombier. Som sliter dig i stycken och äter ditt kött.

För att överleva måste du hålla dig till enklavens regler. Inte ifrågasätta. Den som inte kan foga sig förvisas och får klara sig själv. I tunnlarna. Eller på ovansidan.

I första delen får man träffa Spadertvå och lära känna henne i hennes enklav under jorden. Vid hennes 15-årsdag får hon sitt namn.

sidan 11-12
""Öppna ögonen och hälsa på världen, jägarinna. Från och med i dag är ditt namn Spadertvå."
Jag såg att den äldste höll i ett kort. Det var trasigt och fläckigt och gulnat av ålder. På baksidan fanns ett vackert rött mönster och på framsidan något som såg ut som en svart spade, tillsammans med siffran två. Det var också fläckigt av mitt blod, vilket innebar att jag måste bära det med mig överallt. Jag tog det från honom och mumlade mitt tack.

Så egendomligt. Jag skulle inte längre heta Flicka15. Det skulle ta ett tag att vänja mig vid mitt nya namn. Människorna skingrades. Folk nickade respektfullt åt mig när de återgick till sina sysslor. Nu när namngivningsdagens ceremoni var över, gällde det fortfarande att jaga föda och rota efter förnödenheter. Vårt arbete tog aldrig slut. 

"Du var mycket tapper", sa Twist. "Nu måste vi se till dina armar." 
Det var tur att vi inte hade någon publik under den proceduren, för nu svek mitt mod. Jag grät när han tryckte den heta metallen mot min hud. Sex ärr för att bevisa att jag var så hårdhudad att jag kunde kalla mig jägarinna. 

Andra invånare fick färre: byggarna fick tre, avlarna bara ett. Så långt tillbaka som någon kunde minnas visade antalet märken på armen vilken roll en invånare hade. 

Det fanns två skäl till att såren på armen inte kunde tillåtas att läka på naturlig väg. Det skulle inte ge ordentliga ärr och såren kunde bli infekterade. Under årens lopp hade vi förlorat alltför många på grund av namngivningsritualen, folk som inte klarat av den vitglödgade avslutningen, utan under tårar bönat och bett och sluppit. Nu tvekade Twist inte längre vid åsynen av någons tårar, och jag var glad att han inte kändes vid mina. 
Jag är Spadertvå.

Tårar rann nedför mina kinder när nervändarna dog, men det ena efter det andra ärret dök upp i stället. De var bevis på min styrka och min förmåga att stå emot allt och alla jag skulle möta i tunnlarna. I hela mitt liv hade jag övat inför den här dagen. 

Jag hanterade kniv och knölpåk med lika stor skicklighet. Varje gång jag hade ätit något som hämtats hem av någon annan, hade jag gjort det i vetskap om att det en gång i tiden skulle bli min tur att försörja småglinen. Nu hade den dagen kommit. Flicka 15 var död. Länge leve Spadertvå."

Efter namngivninen får Spadertvå börja vara utanför enklaven. Hon har hela sitt liv förberett sig för detta och kallas nu Jägarinna. En titel hon bär med stolthet. Med stolthet bär hon också de ärr som visar hennes titel.

Under patrullering och jakt är de alltid två och två ute i tunnlarna och Spadertvå paras i hop med Tålig. Han föddes ovanjord och togs omhand av enklaven då de hittat honom ensam och ledsen nere i tunnlarna. Nu har "missfostren" kommit allt närmare deras enklav, och deras första uppdrag blir att ta reda på varför de är så nära. Och så många.

När de letar efter möjliga förklaringar stöter de på en annan människa där nere. Ett småglin. Som vill prata med deras äldste. Han visar sig vara ett sändebud från deras närmaste enklav. Som straff för att de inte lytt order får de bege sig ensamma till Nassau. Grann-enklaven som småglinet kommit ifrån.

När de kommer fram till Nassau finns inga människor kvar där. Alla är utplånade. Missfostren har tagit över. Tillbaka i den egna enklaven är det ingen som tror på dem. Som straff förvisas istället både Spadertvå och Tålig för all framtid från enklaven.

Deras enda chans att överleva är att ta sig ovan jord, där elaka gäng huserar. Upp till den plats Tålig föddes på. Staden New York. Men det är så länge sen. Och minnena har bleknat. Men ett finns kvar: hans farfar brukade berätta om en magisk plats, ett paradis, där människor levde i fred med varandra. Men finns den platsen i verkligheten också? Eller bara i Tåligs fantasi?

Nu börjar ännu en kamp för överlevnad. Mot kriminella gäng. Mot missfoster. Mot solen som bränner. Och mot mycket annat.

Boken är den första boken i Razorland-trilogin. Utgiven av Modernista förlag.
En fantastiskt spännande dystopi och fascinerande historia där zombieliknande varelser hotar ta över världen. Hjältinnan är unik i sitt slag och med en enorm överlevnadsinstinkt för hon berättelsen framåt. I en farlig och skrämmande framtid. Love it!

/Birgitta

På uppdrag i Uppåkra: mellan liv och död av Erik Magntorn & Petter Lawenius

Boken rivstartar och man får följa Malte 10 år.

sidan 7:
Kapitel 1
"Att rädda en hel by från undergång. Att hejda hundratals vildar från att storma fram med svärd, spjut och pilbågar. Det är ingenting för en spinkig tioåring som bara sett slagsmål på film. Men så blev det för mig. Ja, jäklar vad jag var rädd. Men vi får ta det från början.

Allt startade en kall och solig novembersöndag uppe vid kyrkan i vår lilla by. Jag och min kompis Pär hade bestämt träff där klockan elva på förmiddagen. Vi skulle gå balansgång på taket till redskapshuset som ligger intill kyrkogården. Det är kul, men rätt läskigt, för om man ramlar kan man falla mer än fyra meter, rakt ner i det vassa gruset."

Uppifrån taket får Malte syn på en pojke som ser lite underlig ut. När de kommer ner från taket är pojken borta. Lite senare får Malte syn på honom igen. När Malte för tredje gången får syn på den underliga pojken bestämmer han sig för att följa efter.

Pojken går till en sten, gör en rörelse med handen - och försvinner! Malte går fram, försöker göra samma rörelse - och försvinner han också! Det brakar till, en öronbedövande knall, och en bländande blixt.

När Malte kvicknar till igen är han inte längre kvar hemma i snön. Nu är det gräs i stället. Och flera män kommer ridande i en lång rad. Rakt mot Malte!

Malte har hamnat i kung Ottars tid. Det visar sig att ett gäng krigare slagit läger alldeles utanför pojkens by. Ett gäng vildingar som plundrar och bränner och som aldrig har förlorat en strid. Nu är det visst så att Malte är den som ska rädda byn från ett anfall...

Författaren Erik Magntorn är bland annat utbildad arkeolog och i slutet på boken finns en presentation av den uppmärksammade järnåldersboplatsen i Uppåkra, i Skåne. Han väver ihop fakta och fantasi på ett mycket spännande sätt och man känner nästan att man reser tillbaka i tiden på riktigt. Tillbaka till för över tusen år sen.

Med hjälp av Petter Lawenius tecknade bilder får man också en förståelse för hur kläder och hus kan ha sett ut.

Förr i tiden för mellanstadiet. Utgiven av Lindskog förlag.

/Birgitta